Med cykel i Santander

Spanska städer av lite större storlek har tydligt uppmärkta tvåfiliga cykelbanor. Det känns därför säkert att cykla även om det är mycket bilar. Cykelbanorna hänger bra ihop och har tydliga korsningar med biltrafiken och övergångsställen för korsande gående. 

Idag har vi cyklat runt i Santander, en stad vid Atlanten. Här fanns också tydliga cykelbanor även om de bitvis lade in skarpa svängar.

Vi cyklade utmed strandkanten ut på en udde där många flanerade denna soliga men småkyliga söndag. Där fanns några pingviner och sälar i ett minizoo. 

Vi loggade förstås några geocacher, där några hade den minsta burk och loggbok vi sett. 

Både igår och idag har vi också tittat på effekterna av tidvattnet. Strändernas längd varierar med uppåt 150 meter. Utsikten vi hade i går kväll hade flera stenar och klippor i morse när det var lågvatten.

Spansk berg-och-dal-bana

Vi började dagen med att åka en kvart till den lilla medeltidsstaden Laguardia. Staden låg på en kulle innanför en ringmur, med utsikt över vinodlingar och berg med lite snö på topparna. 

Staden bestod av smala gator där vi knappt mötte en människa. Man kunde ana att det kunde vara betydligt fler besökare här under högsäsong för de skyltade om ett tuff-tuff-tåg som troligen körde turister från en lämplig parkering utanför stan. Dessutom pratade damen i det pyttelilla bageriet gärna engelska. Här och där växer en sorts träd vi inte listat ut vad det är och som ofta ympats ihop så att grenarna bildar gångar eller tak som på bilden nedan.

Det är ofta glest mellan cacherna här i Spanien men i denna lilla byn fanns det tre stycken som vi loggade. Det gällde att se upp så att man var på rätt höjdnivå. Vid en av cacherna fick vi ta hissen ner elva våningar för att komma rätt. Detta var strax utanför ringmuren.

Sedan rullade vi några kilometer utanför byn där vi hittade en avsides parkering vid ett fornminne. Där i gräset med utsikt över bergen och sol i ansiktet tog vi fika med croissanten vi köpte på bageriet. Här planerade vi också hur vi skulle fortsätta dagen.

Vi tog sikte ut mot Atlanten, vilket var över bergen. Med sol och flera plusgrader kändes det ok. Det visade sig vara en hisnande bilfärd. Det gick 14% upp, och sen 14% ner på andra sidan. Vägen var torr och bra, men bredvid låg ett par decimeter snö som nog kom för ett par dagar sedan. Där utsikten var som bäst var det som mest hisnande väg när vi snirklade oss upp för bergssidan. Där fanns en rastplats, men eftersom den var täckt av snö och flera bilar halvvägs in så undvek vi att svänga in där. 

Inga tjurar i Pamplona idag

Idag styrde vi mot Pamplona vilket betyder upp i bergen från atlantkusten där vi var igår. Det tog inte lång stund innan vi passerade genom vinter. Ytterligare ett par mil senare var fälten gröna igen och solen värmde.

När spanjorerna bygger väg i bergen verkar de inte fega med några serpentinvägar eller så utan långtradarna får kämpa sig uppför rätt tuffa stigningar, så den här skylten är befogad.

På en sån här resa är det så klart ovärderligt med GPS men bara för att man har hjälp med navigeringen är det inte säkert ty man får en rak och snygg väg.

Det är inte ens säkert att vägen finns. Här är en cykelbro (det går att se lite av den på mitten) som GPS:en tyckte att vi skulle cykla över idag. Notera den stabila avspärrningen med tejp.

Nu har vi avslutat dagen med att handla lite i en specialbutik för riojavin. Jag talade ungefär lika mycket spanska som expediten talade engelska men med lite god vilja så förstod vi varandra. Det var ungefär likadant när vi skulle köpa te i en mysig tebutik tidigare idag. Det går att komma förvånansvärt långt med en vokabulär på ett par hundra ord. 

San Sebastian

Idag rullade vi in i Spanien. Det känns lite som att vara framme. Till stor del är ju resan målet denna gång, men Spanien och Gibraltar är ändå huvudmålen. Här hoppas vi på lite varmare väder och tänkte inte köra lika mycket per dag. 

Första stoppet i Spanien blev i San Sebastian. Vi började med att parkera i kanten av city. Parkera gick bra men det tog en stund att överlista den katalansktalande parkeringsautomaten. Till slut fick vi den att prata engelska. Då gick det lite bättre, men helt förstod vi ändå inte. Till slut fick vi till en biljett som visade sig gälla i två dygn. Nåja, den kostade ändå bara 40:- så det var inte hela världen. 

Vi tog en promenad igenom staden och kom för första gången fram till atlantkusten. En fin sandstrand mitt inne i stan. Och på stranden badade folk! Vi tyckte i och för sig att vädret var ganska skönt med nio grader, men inte var det badväder. Undra vilken temperatur atlantvattnet hade. 

Sedan letade vi upp ett lunchställe. Det blev quesadillas som smakade riktigt bra. Det var första restaurangmaten (förutom snabb lunch på färjan Rödby-Puttgarden). Mat har vi annars lagat i husbilen hittills. 

Ett mål med besöket inne i San Sebastian var att hitta wifi för att komma ikapp över en veckas loggande av geocacher, ladda ner nya poddar och en del annat data-relaterat. Efter lite surfande igår så hittade vi att i stans kulturhus så fanns gratis wifi och vägguttag. Vi har nu suttit här i några timmar och det fungerar utmärkt, förutom lite jobbig ljudmiljö. 

Serier och snö

Idag vaknade vi på gångavstånd från dagens sevärdhet. Vi började alltså med en kort promenad till seriemuseumet i Angoulême.

I Angoulême arrangeras en årlig seriefestival. Närmare bestämt börjar den om två veckor så det var full aktivitet på museet med att förbereda inför det. Seriemuseet har en permanent utställning om seriernas utveckling (endast på franska) och en om en för oss helt okänd fransk serieskapare (tvåspråkig). De höll även på att bygga upp en specialutställning med anledning av att festivalen firar 50 år, men den var inte klar när vi var där utan det monterades saker på väggen för fullt.

Efter att ha studerat franska serier så botaniserade vi en god stund på Lidl. Att handla mat utomlands är alltid lika spännande och intressant.

Sedan rullade vi vidare söderut. Några små cachestopp här och där. Det var flera cacher vi inte hittade. Vi har nog inte fått in de franska cacheögonen. Efter ett tag mötte vi snöiga bilar. Det är den första snön vi sett sedan vi lämnade Östergötland. Det snöade aldrig på oss men vi körde in i området där det nyligen snöat. Med plusgrader så var det blöt kramsnö. Några gjorde snögubbar.

Från dagens sista cachestopp tog vi sikte på en nattplats  en bit norr om Bayonne. Oftast är Google maps superbra att följa, men det går att köra fel ändå. Om felkörningen innebär att man hamnar på en motorvägspåfart så är det inte mycket att göra. Det blev en mil åt fel håll innan det gick att vända söderut igen! 

Oradour-sur-Glane, byn som mördades

Idag har vi tillbringat stora delar av dagen på franska landsvägar. De verkar finnas i två varianter: antingen kilometerlånga sträckor som är helt spikraka eller små vindlande sträckor genom små byar med stenhus huller om buller. 

Så småningom kom vi fram till Oradour-sur-Glane som är den där sortens sevärdhet som egentligen inte borde finnas alls. Den 10:e juni 1944 kom en grupp från Waffen-SS till byn där de som en hämndaktion för en påstått tillfångatagen Waffen-SS-medlem sedan mördade 643 personer - män, kvinnor och barn - och sedan satte byn i lågor. Endast en handfull av byborna överlevde attacken. Efter kriget bestämdes det att resterna av byn skulle få stå kvar som ett minne och en ny by byggdes upp intill resterna av den gamla.

Inget har gjorts i byn sedan dess förutom lite underhåll för att förhindra ras. Det var en märklig känsla att gå runt i denna byspillra från för 80 år sedan där allt är kvar som det lämnades: cyklar, symaskiner och diverse annat som inte brunnit och fortfarande överlevt fram till idag. 

Eftersom varje ruin fått nya skyltar som berättar vad som fanns där kan man också idag se att här fanns en förvånande mängd näringsidkare för en by på några hundra personer. Här fanns åtminstone fem caféer och tre frisörer, exempelvis. 

Många mil i Frankrike

Frankrike är stort, jättestort. I alla fall känns det så nu när vi ägnat större delen av dagen till att susa fram på breda fina motorvägar tvärs över gigantiska åkrar. Monokultur har fått en ny, större betydelse.

Vi har växlat mellan breda fina betalvägar och sträckor utan betalväg. De sträckorna är mer varierade, ibland raka fina vägar med väldigt lite trafik och ibland genom små stilla franska byar. Vi har åkt från Rethel norr om Reims till en ställplats vid en liten sjö (säger reklamen men det är mörkt) strax norr om Tours.

Om man tänker efter så började vi faktiskt dagen med att gå en promenad i ett regnigt Reims. Vi ville titta på katedralen som Unesco klassat som ett världsarv. 

Med husbil får man vara försiktig med att köra in i centrum på stora städer, de har nämligen en förkärlek för parkeringshus som inte är byggda för höga bilar. Vi undviker att chansa och letar i stället upp en uteparkering. Denna gången lyckades vi extra bra och hittade en gratis husbilsparkering 10-15 minuters promenad från katedralen. Vi ville ju ändå se lite av stan så det blev toppen. Åter igen fördel att det inte var turistsäsong då både vi och den andra husbilen fick plats (trots att vi tog upp fyra markerade rutor var).