Geologiska lager på tvären

Vi sov i Frankrike, men inte långt från Spanien. Eftersom vi inte var sugna på storstad så hoppade vi över San Sebastian och siktade på den betydligt mindre orten Zumaia. På vägen dit snirklade vi oss fram på vägen N-634 i stället för motorväg. En mycket vacker väg som bitvis går precis bredvid havet. Någonstans i början passerade vi Spanska gränsen, men vi såg ingenting av den.

En solig söndagsförmiddag visade sig vägvalet ha en utmaning: cyklister. Det var hur många som helst ute och träningscyklade, gärna i stora klungor som fyller hela filen. Bilister är väldigt hänsynsfulla mot alla dessa cyklister. Lite störande var det ändå när man krupit bakom cyklister i en lång uppförsbacke och sedan äntligen kommer om för att strax komma ifatt nästa klunga. Det var alltså ingen organiserad tävling utan helt vanlig söndagsträning med kompisarna. 

Zumaia är inte stort men har en intressant geologi. Normalt sett ligger ju diverse stenarter i olika lager på varandra utifrån hur gamla de är. Så ser det inte ut här efter att tektoniska fenomen har gjort att de olika stenlagren är närmare lodräta än liggande. Genom att gå några hundra meter längs stranden kan man alltså förflytta sig miljontals år genom olika sorters bergarter. 

Naturligtvis fanns det en så kallad earthcache här om detta, och här finns även inte bara en utan två ”gyllene spikar”. Det är en metallmarkering som visar på en referenspunkt mellan olika geologiska lager som är ovanligt tydligt synlig här. För varje sådant lager finns det en motsvarande spik någonstans i världen. Det här är den enda platsen i världen som har två - lika många som hela Sverige. 

Vid Zumaia vandrade vi också ut till en udde där man kunde se in mot stranden eller ut mot havet från toppen av en av de underliga klipporna. 

Säkerhetsstaketen var inte alltid så höga…

Svårt att se på bilderna men det är nog 50 meter ner till vattnet. 

Efter Zumaia slingrade vi vidare på småvägar och har nu parkerat i Amorebieta. 

Sista dagen i Frankrike

Vi vaknade upp på en parkering vid en idrottsplats i utkanten av en liten fransk by. Lugn och bra nattplats.

Under förmiddagen motionerade vi cyklarna på en cacherunda som skulle vara lämplig med cykel. Bitvis var det mycket tveksamt, delvis beroende på senaste tidens regnande.

Korkek!

Vi stannade till för lunch i en liten stad där de hade satt tomtar på varenda stolpe längs vägen. Gulligt men också konstigt när det samtidigt var så varmt att vi kunde laga maten med sidodörren öppen.

På eftermiddagen besökte vi Biarritz, Europas surfhuvudstad enligt reklamen. Vi såg inte till några surfare, bara stängda surfskolor. Däremot såg vi en hel massa ungdomar som tränades till att bli badvakter, typ ”bay watchers”. De övade på att ta sig fram i vågorna, tränade kondition, styrka och första hjälpen.

Havet

Idag har vi gjort ett första litet besök vid havet. Regn och blåst bidrog till att vi var ensamma.

Det var intressant att se lågvattnet, några vadare och erosionens effekter.

Bland diverse drivved och en massa snäckskal av varierande sort hittade vi också en lite mer udda sak: en äggkapsel från en rocka.

I övrigt har det varit kompakt regnigt idag så vi har dels tillbringat ett tag hos vår hovfikaleverantör Starbucks för att ”surfa ikapp” lite och dels passat på att köra en bit söderut eftersom det ändå inte var läge att vara utomhus. Vi hoppas på bättre väder imorgon.

Cykeltur i solen

Idag började vi med att åka drygt två timmar söder ut. Solen sken och det närmade sig 10 grader så vi var verkligen sugna på att komma ut och röra på oss. 

Efter en snabb lunch lastade vi av cyklarna och ägnade sedan hela eftermiddagen åt att ta oss runt i ett skogsområde med challengecacher (totalt ett 30-tal). 

Man behöver egentligen inte åka så väldigt långt söderut från Sverige för att naturen ska kännas annorlunda. Idag har det varit gott om murgröna och mullvadshögar.

Vi är nu en bit söder om Nantes i Frankrike.

Genom ett regnigt Europa

”Genom ett regnigt Europa”, som Tomas Ledin sjöng. Det har varit ganska regnigt i flera dagar, men idag har det verkligen regnat ordentligt hela dagen. Åkrarna är vattendränkta och bäckar svämmar över.

Det går dock ingen nöd på oss. Bilen är tät och rullar bra. Stickningen går bra. Poddar och ljudböcker pratar på. Köket serverar tyska spenatbiffar, kokt potatis, bea och egenodlad grönkål. Under eftermiddagen serverades nutellakaka och kaffe på ett litet franskt café.

Gamla krig

Dagens första cachestopp blev vid en kyrkogård och då blev det genast tydligt exakt var vi befann oss. Det visade sig att det här var en kyrkogård bara för kanadensiska soldater, och så vitt jag kunde se hade de alla dött under bara ett par dagar under slutet av september 1918, strax innan första världskriget tog slut. Under dagen har vi åkt över floden Somme där ett av de värsta slagen rasade, så föga förvånande har vi passerat massor av kyrkogårdar med långa rader av likadana vita gravstenar.

Senare på dagen träffade vi på ett ställe där tyskarna byggt en avfyrningsbas för V1-raketer med London som mål. Det var en rejäl anläggning med bombförråd med rälsleverans fram till avfyrningsrampen, kalibreringsstation för raketerna, verkstad, bostadsbunker och diverse annat. En del var i hyfsat skick fortfarande, annat i ruiner. En rejäl bunker förfaller dock inte i första taget, så sådant stod kvar. Naturligtvis fanns det även några geocacher men de var av nyare datum och inte speciellt farliga för omvärlden.

Under dagen har vi också letat bra ställe att fylla på dricksvatten. Hittade inget där vi litade på vattenkvaliteten så vi fyllde några flaskor vid en drickfontän på en rastplats. Nu klarar vi oss lite till i alla fall. 

Gruva, station och båthiss

Idag vaknade vi upp intill en gammal blygruva, i staden Plombière precis innanför belgiska gränsen.

Vi började dagen med en promenad i gruvområdet. Efter det åkte vi ett par kilometer för att titta på en gammal nedlagd station. I förhållande till den ganska lilla orten den låg i verkade den väldigt stor. Numer tjänar den bara som underlag för graffitimålare.

Det har regnat och blåst resten av dagen så det har bara blivit kortare stopp. I en liten by i Belgien parkerade vi och gick några hundra meter till en cache vid en liten utsiktsplats. På vägen dit möttes vi av en glad hund.

Den såg lite oproportionerlig ut sådär som en valp. Den var i höjd med en labrador fast betydligt kraftigare, så det kändes inte som en valp heller. Glad var den i alla fall. Den följde med oss till cachen och sedan tillbaka till bilen (flera hundra meter). Den såg lite besviken ut när den inte fick följa med in i bilen. När vi åkte försökte den springa efter bilen men fick snart ge upp.

Ingenjörskonst är kul så när C hittade en båthiss på kartan så behövde det ju undersökas. Båtliften i Strépy-Thieu är 102 meter hög. Den högsta i världen fram till 2015 när Kina byggde en högre. Det fanns ett besökscenter som inte öppnade förrän i slutet på februari. Början på januari är väl inte den tid på året med mest turister. 

I närheten fanns även fyra äldre, mindre hissar som använde hydraulik och som även visade sig vara ett UNESCO-världsarv i kraft av att vara de enda kvarvarande i världen av sin typ som dessutom är i bruk.

Som avslutning på dagen ville vi logga en cache i en kommun i Frankrike som vi inte varit i tidigare. Medan H körde spanade C in en cache som legat ute i flera dagar utan att någon hittat den, det vill säga First To Find-chans. Vi parkerade på platsen och tittade ingående på det lilla träd (komplett med död kråka en bit upp i grenverket...) som fanns där koordinaterna pekade. Någon cache hittade vi däremot inte så vi läste igenom beskrivningen av cachen en gång till (med viss hjälp av Google Translate) för att se om det fanns några ledtrådar. Det gjorde det egentligen inte men vi tog en titt till på trädet ändå. Efter ett tag fick H fingrarna på en liten rackare till burk och vi kunde alltså skriva in oss som första besökare här, vilket är första gången vi lyckas med i Frankrike.