Geologiska lager på tvären

Vi sov i Frankrike, men inte långt från Spanien. Eftersom vi inte var sugna på storstad så hoppade vi över San Sebastian och siktade på den betydligt mindre orten Zumaia. På vägen dit snirklade vi oss fram på vägen N-634 i stället för motorväg. En mycket vacker väg som bitvis går precis bredvid havet. Någonstans i början passerade vi Spanska gränsen, men vi såg ingenting av den.

En solig söndagsförmiddag visade sig vägvalet ha en utmaning: cyklister. Det var hur många som helst ute och träningscyklade, gärna i stora klungor som fyller hela filen. Bilister är väldigt hänsynsfulla mot alla dessa cyklister. Lite störande var det ändå när man krupit bakom cyklister i en lång uppförsbacke och sedan äntligen kommer om för att strax komma ifatt nästa klunga. Det var alltså ingen organiserad tävling utan helt vanlig söndagsträning med kompisarna. 

Zumaia är inte stort men har en intressant geologi. Normalt sett ligger ju diverse stenarter i olika lager på varandra utifrån hur gamla de är. Så ser det inte ut här efter att tektoniska fenomen har gjort att de olika stenlagren är närmare lodräta än liggande. Genom att gå några hundra meter längs stranden kan man alltså förflytta sig miljontals år genom olika sorters bergarter. 

Naturligtvis fanns det en så kallad earthcache här om detta, och här finns även inte bara en utan två ”gyllene spikar”. Det är en metallmarkering som visar på en referenspunkt mellan olika geologiska lager som är ovanligt tydligt synlig här. För varje sådant lager finns det en motsvarande spik någonstans i världen. Det här är den enda platsen i världen som har två - lika många som hela Sverige. 

Vid Zumaia vandrade vi också ut till en udde där man kunde se in mot stranden eller ut mot havet från toppen av en av de underliga klipporna. 

Säkerhetsstaketen var inte alltid så höga…

Svårt att se på bilderna men det är nog 50 meter ner till vattnet. 

Efter Zumaia slingrade vi vidare på småvägar och har nu parkerat i Amorebieta.